Vi på Klimpo arrangerar två högaktuella seminarier under Almedalen – varmt välkomna till Gotlands Museum den 24 juni!
Kolkrediter håller på att gå från att vara ett klimatverktyg till att bli en strategisk marknadsfråga. Företag köper krediter för att stärka sina klimatplaner, investerare kräver nettonollstrategier och EU bygger ett nytt regelverk för certifiering av negativa utsläpp. Samtidigt testar Sverige omvända auktioner för att köpa permanenta negativa utsläpp – men utan en långsiktig plan för vad som händer efteråt. Resultatet är en snabbt växande men fragmenterad marknad där tre aktörer försöker ta ledningen:
1. Företag
Har utsläpp och haft historiska utsläpp. Vill använda kolkrediter och CDR:er för att stärka konkurrenskraft, vinna affärer och investera i ny teknik – men behöver tydliga spelregler och kvalitetssäkring.
2. Staten
Testar auktioner och pilotprogram, men har ännu inte definierat vilken roll Sverige ska spela i den europeiska CDR‑marknaden.
3. EU
Utvecklar certifieringsramverk och diskuterar gemensamma köpsprogram, vilket kan omforma hela marknaden och påverka svenska företags möjligheter.
Det stora frågetecknet är därför:
Vem ska ta ledningen i att bygga en trovärdig och konkurrenskraftig marknad för negativa utsläpp – företagen, staten eller EU – och vad blir nästa steg i utvecklingen?
Sverige behöver en tydlig koldioxidinfångningsstrategi som anger vilken kapacitet vi ska bygga för. Landets biogena utsläpp är över 30 miljoner ton per år, men politiken utgår från runt 3 miljoner ton – ett glapp som riskerar att styra hela systemet fel.
BioCCUS, Bioenergy Carbon Capture, Utilisation and Storage, innebär att koldioxid fångas in vid utsläppskällan och antingen lagras permanent eller används i industriella processer. För att CCUS ska kunna skala krävs en sammanhållen struktur för infångning, hantering och transport av koldioxid. Det innebär lösningar som fungerar för både stora och små aktörer, och riktade stöd som bygger gemensam infrastruktur snarare än enskilda projekt. Med sådana stöd skulle många fler projekt bli möjliga, särskilt för aktörer med mindre volymer som annars riskerar att stå utanför.
Lagrings- och transportaktörer planerar för stora och jämna flöden, vilket kräver att Sverige dimensionerar sin framtida infrastruktur för betydligt större volymer än i dagens diskussioner. Om vi bygger för smått riskerar vi flaskhalsar, högre kostnader och en marknad som aldrig får fart.
Därför återstår den centrala debattfrågan: ska Sverige bygga koldioxidinfrastruktur för 3 miljoner ton – eller 30?
Detaljer
Börjar
Slutar
Webbplats
Klicka här
Plats
Arrangör
KLIMPO
www.klimpo.se
Telefon
010-199 36 90
E-post